Kärlek vid första ögonkastet.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Men någonting starkt var det iaf.
 
Jag minns det så väl hur du kom emot mig med ett stort leende. Redan då slutade jag att vara nervös. Mitt hjärta slutade att slå i 250. När du sedan, nästan direkt, gav mig en komplimang som kändes som den kom rätt från hjärtat, då var jag såld. Varför var du tvungen att vara så perfekt? Jag kommer ihåg när jag skickade ett sms till Jossan och skrev: "Har hittat ett fel!! Han snarkar om han ligger på rygg, hahaha :D Bra att han inte är perfekt ;)" Det var liksom det enda felet jag märkte. Sen att du inte känner någonting alls för mig och vi antagligen aldrig kommer ses mer, det kan väl anses som ett ganska stort fel också. Men antagligen så är det helt och hållet mitt fel. Jag skrämde bort dig.
 
Jag, jag som aldrig haft ett långt förhållande. Jag som aldrig berättar för någon kille hur jag egentligen känner, Jag som inte är förhållandetypen. Jag som är livrädd för att bli kär. Jag som endast skriver om mina känslor på bloggen. Jag som aldrig tidigare varit på en riktig dejt. Jag som inte ens vågar prata med en kille i telefon.
 
Jag skrämde bort dig. Är inte det lite ironiskt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0