You can't lose what you never had.

Egentligen så borde jag inte vara så ledsen som jag är. Jag vet faktiskt inte varför jag tagit allt kring detta så hårt då jag ändå gick in med en inställning att det bara var roligt och jag hade inga förväntningar. Men sen så var det det där lilla. Det där lilla extra som fick mig att börja känna mer än vad jag borde alldeles, alldeles för tidigt. Som gjorde att pirret i magen infann sig och jag kände något jag inte känt på länge. Trygghet. En enorm jävla trygghet som gjorde att jag glömde allt annat runt omkring. Fan ta honom och fan ta den där falska jävla tryggheten.
 
Jag tyckte mig ändå känna något tillbaka. Jag tyckte ändå de där små tillfällena då vi bara behövde vara tysta och andas med varandra avslöjade något lite mer. Någon som kanske kunde bli något mer än bara vänskap i längden. Sen den där jävla passionen. Den jävla attraktionen. Det är flera år sedan jag kände ens en tillstymmelse av sån attraktion till någon människa. Men värst av allt är nog kyssarna. Kyssarna som gjorde att jag fan glömde tid och rum. Du sa det själv, kyssarna gjorde dig galen. Är det något man säger till en vän?
 
Jag provade att riva mina murar lite och gjorde något jag inte gjort på länge. Jag tillät mig själv att låta mig känna och att falla. Som tur var hann jag inte falla alldeles allt för hårt men tillräckligt för att jag ska känna mig tom och lite lurad. Jag ville inget annat än att vara med dig och lära känna dig mer. Jag krävde inte att vi skulle bli tillsammans. Jag skulle inte ens kräva att du bara skulle träffa mig. Men jag ville absolut inte sluta höras och sluta ses...
 
Jag ångrar inte att jag träffat dig och jag tar med mig något från allt detta. Att jag aldrig, aldrig, aldrig ska riva mina murar så snabbt igen för jag har byggt upp dom av en anledning.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0