När allting känns tungt är det de små sakerna som gör skillnad.


It shines for you ❤

Den 30 September var det fullmåne. Inatt är det fullmåne. Den lyser för dig och kommer alltid lysa för dig ❤


Ett steg i rätt riktning.

Idag var det fotboll. AIK-Syrianska. Det slutade 1-1.

Men det stora idag var inte själva matchen trots att det var en otroligt viktig match. Utan det var att det kändes riktigt bra att vara där. Jag kände den där kärleken till AIK och allt runtomkring. Det var jätteskönt att träffa Towe och Jimmy . Vi skrattade och det var bra. Fredrik hade med sig en ros som vi lade bredvid oss på en av våra platser. Du var med oss idag älskade vän, det kände jag så starkt. Men åh vad jag önskar att jag hade fått krama dig och få höra din röst ❤



Livet är kort.

En person sa nyligen till mig: "Jag tror inte riktigt på sparande och att lägga undan i princip allt man får över om man inte sparar för något speciellt. Du kanske inte får möjlighet att spendera pengarna. Livet är för kort."

Livet är verkligen kort och vad som helst kan hända redan imorgon. Allt kan ryckas ifrån dig på en millisekund och även om du fortfarande finns här så kanske livet aldrig blir som förut.

Jag har funderat på detta ganska länge och jag håller fullständigt med. Livet är för kort för att oroa sig över pengar och ångra saker du gjort.

Det kanske låter jävligt klyschigt men jag vill inte ångra saker jag inte gjort. Jag vill inte sitta där när jag är gammal (om jag ens blir gammal) och tänka: Tänk om.....


En passande bild till mitt förra inlägg.

Snubblade över denna bild och den säger allt som egentligen behövde sägas i mitt förra inlägg.


Det är inte lätt när det är svårt.

Jag har länge funderat på en sak. En sak som skulle förändra mitt liv drastiskt. Jag kommer allt närmre och närmre ett beslut men jag har fortfarande inte bestämt mig. Vet inte om det är rätt läge just nu att göra en stor förändring men jag tror jag är tvungen. För mitt eget bästa och för att jag inte ska ångra mig i framtiden.

Fråga mig inte om detta nu kära vänner. Jag lovar att ni får veta när jag bestämt mig.


Snälla, snälla, snälla...

September var helt sjukt bra, oktober var sämst i världshistorien och nu hoppas jag verkligen att november blir bra.

Jag bestämmer det nu.

Some people make you laugh a little louder, smile a little brighter and your life a little better.

Det finns en person som jag kan berätta allt för utan att hon dömer mig det minsta lilla. Jag skulle kunna ringa henne och säga att jag mördat någon och hon skulle försöka hjälpa mig lösa det. Alltid när jag har som mest ångest kan hon få mig på bra humör och få mig att inse att det inte är så jävla farligt. Hon har en grymt härlig syn på livet och får mig att må bra. En vän som alltid ställer upp vad det än är. Vi kan prata i timmar och ser väldigt lika på mycket här i livet. Det behöver inte vara så komplicerat hela tiden.

Tessie, du är bäst helt enkelt <3


Allt är förstört. Inget är som förut.

Denna blogg är sjukt deppig för tillfället, men det får vara så. Förlåt.

Jag sitter och tänker på AIK. Jag brukade lysa upp och känna en sån glädje när jag pratade om AIK. Jag planerade dagar och nätter kring det och mitt liv kretsade kring matcher, fotbollen, norra och allt annat runtomkring.

Nu mår jag dåligt när jag tänker på det. Försöker oftast att inte ens göra det. Jag vet att Du skulle vilja att jag älskar allt kring AIK så som jag alltid gjort. Men det går inte längre. Jag är så jävla ledsen men det går bara inte. Inte nu iallafall. Inte nu...


I just don't care anymore.

 Jag har kommit till en punkt då jag fan typ inte bryr mig längre. Min mobil blev stulen i lördags och jag är knappt upprörd. Visst jag är såklart ledsen och det är väldigt tråkigt. Men hade det skett för en månad sen så hade jag nog brutit ihop. Alla mina älskade bilder, nummer, sms och all annan info är hos en jävla snubbe i London. Jag bryr mig fan inte längre. Jag orkar inte gråta mer. För en månad sen var min mobil mitt allt. Nu skiter jag i vilket. Ta allt jag har om ni så vill, det spelar fan ingen roll längre. Det som betyder något är min familj, mina vänner och mina djur. Rör ni dom så dör ni. Men sen bryr jag mig fan inte om resten.
 
 

Vill inte.

Försöker leva som vanligt. Men varenda paus, varenda sekund då jag inte sysselsätter mig gör det ont.

Jag blir arg på allt och alla och det ber jag om ursäkt för. Men det går bara inte. Det är lättare att vara arg än ledsen.

Jag vet att jag ibland agerar dumt och omoget. Festar, skrattar och förtränger. Men låt mig göra det, jag kan inte hantera det på något annat sätt. Era pikar och dryga kommentarer gör det inte bättre, snarare tvärtom.

Jag vill inte behöva hantera det för att det är så jävla fel och hemskt.

Nu blir jag arg för jag får det att låta som att allt handlar mig. Jävla skit alltså. Helvetes fan jävla piss skit.


And it goes on and on and on...


Dåliga och bra vanor.

En dålig vana jag har på jobbet är när det ibland blir tillfällen då jag måste sitta stilla, tyst med släckt lampa är att jag biter på mina nagelband. Jag biter ordentligt så jag får stora sår som gör ont. Kan sitta och tänka att jag ska sluta men ändå är jag på dom 5 sekunder senare iaf. Är nog endast två fingrar jag inte bitit sönder dem på nu under de senaste nätterna. Väldigt dum vana som jag verkligen skulle vilja sluta med.

En annan vana jag skaffat mig sen jag flyttade från min lägenhet är att jag nästan alltid lyssnar på musik när jag är ute. Även om jag bara ska ut en liten sväng så är lurarna i öronen. Det är för att när jag bodde själv lyssnade jag i princip alltid på musik hemma hela tiden. Nu har jag inte den möjligheten riktigt och då måste jag få min dagliga dos av hög musik när jag är ute :) Ingen dålig vana men jag får lite panik om jag har dåligt batteri på mobilen eller har glömt mitt headset hemma dock.

Alltid lurarna i öronen som sagt. Finns inte mkt bilder på mig utomhus utan dessa med i bilden ;)


Jävla.

Skrev jävla sju gånger i mitt förra inlägg.
Ändå känns det inte som att det är nog.


Puckade jävla idioter.

Imorse när jag kom hem från jobb, stall och ett snabbt besök på PL så började jag tänka på rasister och annat puckat folk. Slutade med att det tog över en timme att somna.

Jag förstår mig inte på människor som är rasister. Dels för att dom är idioter och dels för att det inte finns någon som helst logik i deras tänk. Hur fan kan man tycka en person är mindre värd och hata denne för att han/hon har en annan hudfärg än dig själv? Det är så jävla absurt och idiotiskt så det finns inte. ALLA människor är lika mycket värda och förtjänar att behandlas lika. Vare sig du kommer från Sverige, Kenya eller Vietnam. Jag blir så jävla förbannad på människor som inte fattar detta. Visst, det finns jävla puckon i alla länder som gör sjuka saker. Men det spelar ingen roll vilket land dom kommer ifrån och vilken religion dom tillhör. För elaka människor finns ÖVERALLT! Blir så arg och ledsen när jag tänker på människor som skadar och trycker ner andra för att dom är annorlunda än dom själva.

Kan knappt skriva mer om detta för jag blir så jävla förbannad! Men FY FAN för rasister säger jag bara. Ta ert jävla förnuft till fånga och sluta upp att vara såna jävla idioter!!!!!


I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än är
så finns du här hos mig.

Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.

I ljus och i mörker
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.

Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan och saknad efter dig.



Det är fan inte rätt.

Ska snart ställa den svåraste frågan i mitt liv. Hur dog han?

Det är så jävla fel det kan bli. Fy fan alltså. Jag vill kräkas.


Varför?

Jag vill inte gå och lägga mig. Jag vill inte vakna upp imorgon och veta att du är borta. Jag vill inte och jag förstår inte. Jag förstår ingenting och allting är så jävla sjukt. Älskade fina vän ❤

Varför????????


RSS 2.0